Nyss hemkommen från en helg hos Marie Fogelquist och House of Learning. Det var en blandad kompott av jyckar; lagoto, schäfer, border terrier, bc, schipperke och lapsk vallhund. Under lördagen jobbade vi med olika belöningssystem.

Den lille border terriern Rocko tyckte varken att mat eller lek var någon hit, och då minskar ju möjligheten att arbeta med positiv förstärkning rejält. Nåväl, vi fick igång den något motvillige herrn genom att sätta fast en tennisboll i flexikopplet. Den hoppade, rullade och slängde sig fram och tillbaka över golvet. Idag hängde Rocco med ett stadigt grepp om bollen i luften och med attityden ”i h-e jag släpper”. Bra jobbat Maria! Nästa steg är att han ”måste” ta en godbit för att han ska få leka. På det viset betingar vi godbiten till leken som han är beredd att jobba för och får på sikt ytterligare en belöning. Omständligt? Inte om vi ska arbeta med positiv förstärkning. Då är det en förutsättning att hunden jobbar för något den vill ha.

Det gäller mao att utveckla belöningssystemen och inte fastna i ett statiskt sätt att belöna med risk för eventuella bieffekter och det gäller som sagt att vidareutveckla dem. Många hundar tittar upprört på oss om vi försöker belöna dem på ett annat sätt än det brukliga. ”Ta hit bollen och sluta tafsa” signalerar den upprörda hunden när vi ska klappa om den för en korrekt utförd prestation. Hur har det blivit ”på dette viset”? Slentrianmässig belöning är svaret. Tänk igenom ditt belöningssystem. Kan du t.ex klappa om din hund när den går ”fot” utan att den sticker iväg och felaktigt tolkar din klapp som en frihetssignal? Upplever din hund överhuvudtaget din klapp och beröm som en positiv förstärkning?