Jag blir alltid lika förvånad när jag öppnar kylskåpet. Ingen som har handlat? Idag fick jag stanna till i Bålsta centrum som hade en fantastiskt välsorterad och snygg ICA affär. Där inhandlade jag lunch och kex med mörk choklad.

Jag kan rekommendera LU dark choccolate, inte det minsta söta utan bara med väldigt mycket chokladsmak. Sedan stannade jag till på Shellmacken vid Bålsta västra och fyllde på två stora latte i thermosen.

Vi var ett decimerat gäng, bestående av Cissi och Adder, Viveka och Tara, Anne och Susa och jag själv med Zakk. Marie och Grabben, Johanna och Häxa kunde tyvärr inte komma.

Ingenting undgår Anitas argusblick! Jag lät nogsamt Zakk hoppa ut ur bilen och sätta sig ned, under tiden jag tog på mig ryggsäcken och stängde luckan. Vad Anita inte visste om var att innan hon anlände så hade jag haft en av mina mycket få duster med fyrbeningen. Zakk vägrade nämligen att hoppa in i bilen när han såg att Cissi och Anne klev ur bilen. – Vadå hoppa in, sa den lille varpå jag helt enkelt körde neanderthalmodellen och handgripligen skickade in lilleman i bilen. Därefter fick han hoppa in och ut ytterligare två gånger innan han fick hälsa på Anne och Cissi. Cissi däremot, fick sina fiskar varma av Anita. Känner jag Cissi rätt så kommer Adder nästa tisdag hoppa ur bilen och sätta sig som ett tänt ljus, oberoende av vad som händer utanför bilen .

Vi startade med att vi ställde oss på rad medan Anita gick bort en bit på skogsvägen och slängde en dummie. Därefter skulle vi vända helt om. – Vänd hundarna med små signaler och använd en godis, upplyste Anita oss om. Min matskålsträning hjälpte till en hel del och Zakk var imponerande lättstyrd. Därefter skulle vi lämna hundarna och ställa oss på ett avstånd där vi kände att vi fortfarande hade bra kontakt.

En hund i taget kallades in medan de andra vackert fick sitta kvar. Visst var det lite myror i brallorna de första gångerna men syskonskaran uppförde sig mycket väluppfostrat. Efter inkallningen skulle jycken skickas rakt igenom gruppen av de övrigt sittande hundarna och hämta den tidigare kastade dummien.. Jag var mäkta imponerad av glinen!

Vi vandrade vidare i samlad trupp. Vinden ven och kylan bet ordentligt i kinderna. Jag som tyckte att jag hade  klätt mig så förståndigt . Vid nästa station ställde sig Anita bakom ett träd. En hund i taget tittade på hur Anita slängde en dummie mot en avbruten trädstam. Hundarna fick inte skickas utan vi fick gå åt motsatt håll medan Anita tog upp dummien och bytte ut den mot en boll som hon gömde. Tanken var att hundarna skulle ligga kvar i området  och söka efter bollen utan alltför vida svängar. Dummien används först som synintryck eftersom den är större och lättare för jyckarna att markera själva nedslagsplatsen.

Killarna, Zakk och Adder, var lite vidlyftigare än sina systrar som insåg att de inte kunde lösa uppgiften genom att springa fortare. Anita konstaterade lugnt att killar alltid mognar lite senare. Vi gick vidare på vår skogsslinga och efter att hundarna fått pausa gömde Anita ett par tennibollar inom ca fyra kvm. Sedan fick hundarna en i taget, på en blåst närområdessignal leta efter de nedgrävda bollarna.

En härlig dag och ett väldigt bra upplägg som avslutades med skottträning. Lugnt och stilla utan dummies som for runt i luften. Nu ska jag gå och lyfta lite skrot, hörs i övermorgon!