Rösten börja så sakteliga återgå till det normala, förutom sporadiska hostattacker. Eftersom jag inte är sjuk frånsett mitt eget ålagda talförbud, kvistade jag och Zakk iväg till Saltsjöbaden för sol och bad på klipporna.
Vi vandrade ut på klipporna där jag letade efter ett ställe där vi ostört kunde leva hundliv – vilket innebär för en labrador att simma, skaka sig på mig, simma, skaka sig på mig……..:-)
Jag ligger och njuter av solen när jag plötsligt hör en morrning. Raskt sätter mig upp för att konstatera att vi har blivit invaderade. – Får vi slå oss ned, frågar tre tjejer glatt. Ja, vad ska man säga…….- Ja, om ni står ut med en badande labrador, så är ni välkomna att slå er ner. I mitt stilla sinne tyckte jag att de för allsin dar hade kunnat valt en annan klippa, men jag kan ju inte gärna lägga beslag på allmän mark :-).
Nåväl, efter att Zakk lugnat sig och insett att en av tjejerna var bra på att slänga boll så var ordningen och lugnet återställt. Det var ju faktiskt rätt trevligt med sällskap som kunde hantera en tennisboll, tyckte Zakk.
2 svar
Ha ha, får mig att tänka på vad Theodor Kallifatides berättade om en gång när han verkligen förstod att han var/blivit svensk (med risk för att minnas fel). En öde strand, ett par sitter redan på stranden. En svensk sätter sig i andra änden av den öde stranden medan en grek sätter sig precis intill 😉
Mmmmm……men jag var bara svensk första två sekunderna. Sedan hade vi jättetrevligt! :-. Jag vill ju inte behöva begränsa Zakks frihet alltför mycket, därav försöker jag hitta en egen udde och se väääldigt upptagen ut när någon vågar sig ut. 🙂