Ibland får man bita i det sura äpplet och tillstå att man inte är den skarpaste kniven i lådan. Idag var en sån dag! 🙂
Jag och Zakk tog in på hotell i Västerås för att slippa kliva upp klockan halvfem imorse för att åka på jaktprov. När jag kom fram till uppsamlingsplatsen gick jag en timmes promenad i Kungsbyn strax öster om Västerås. Det var en ganska annorlunda promenad bland mufflon, rådjur, älgar, hästar och hjortar. Det blev en hel del skvallrande. 🙂

Provet startade klockan 08.00 och jag och Zakk hade startnummer ett. Provet började med ett skott och en dirigering i skogsterräng. Inga problem, Zakk höll en rak och fin linje tills jag blåste stopp. Blixtsnabba inlevereringar men i mina egna ögon en aning slarviga vilket innebär att han inte var helt fokuserad på min avlämningshand. Inget som kommenterades men jag ska lägga lite krut på handtargetträning under veckan.
Orsaken var nog att Zakk var lite för tänd. På det förra jaktprovet lät jag honom jobba av sig på ett antal närsök innan det var vår tur. Den här gången gick vi rakt in och var med på genomgången av provet eftersom han var första startande hund. Självklart ska det bli en framtida målsättning med tanke på senare a-provsstarter, men just för närvarande behöver han blåsa ur sig innan det är vår tur. Jag vill inte att han ska tokflänga i ett stort sök men däremot att han i skritt och sakta trav får leta på ett mycket begränsat område efter godis vilket dessutom är lugnande.

Nåväl, vi fortsatte längs vägen, med skytten gåendes två meter framför oss. Skytten framför betyder i Zakks värld “gå fot” vid min sida. Självklart lyssnar Zakk även på signalen när jag klappar mig själv på vänsterbenet men det finns många vinster med att lära hunden externa signaler: som att skytten kan bli en signal till att gå fot.

Nästa moment var ett fritt sök där en hund i taget skulle söka av ett område efter fågel och kanin. Det såg lättsprunget ut i en öppen och fin skog. Det visade sig vara lite knepigare än så. Möjligen beroende på avsaknaden av vind så här tidigt på morgonen. Zakk har på sina två starter hittills varit stark i sökarbetet. Han arbetar i ett snabbt tempo men har, som domare Mats Närling sa, nosen med sig från start. Det vill jag nog tillskriva att jag lagt ned mycket arbete på att Zakk ska söka precis framför mina fötter. Ofta använder jag godis istället för apporter eller så använder jag mig av kvadratcentimeterstora skinn- eller brandslangsbitar som jag klippt isär. Aldrig bollar eller ens minidummies, som i mina ögon är alltför stora.

Efter söket gick vi tillbaka till platsen för dirigering. Där fick vi en dubbelmarkering med skott, dvs två fåglar kastades, men en i taget och i varsin riktning. Zakk spikade båda två.
Tillbaka till sökrutan och sökarbete för den hund jag gick i par med. Zakks moment bestod i att han skulle förhålla sig passiv och tyst när den andra hunden sökte. Efter den fjärde inhämtade fågeln fick Zakk ett skott i motsatt riktning och bortfrån sökområdet, en enkel markering som innebär att en fågel kastas, Zakk ska memorera nedslagsplatsen och leverera den snabbast möjligt till min hand. Även här tas hänsyn till att Zakk är lugn och uppmärksam vid min västra sida innan han skickas. Även denna fågel spikades med rak och snabb inleverering.

Därefter ny transport till ett härligt andvatten, vilket innebär en grund damm med döda träd som står på pyttesmå öar, max  2 meter i diameter, och annat smått och gott som i mitt tycke inte inbjuder till bad. Alla dessa olika öar som inte är helt lätta att skilja från varandra om man inte lägger dem på hårddisken, vilket jag inte gjorde.

Resten av berättelsen är som ni förstår en lektion i hur man inte ska bete sig vid dubbelmarkeringar. Ett skott från land skjuts och kastaren i båten 40 meter ut i vattnet kastar den första fågeln som landar bakom en av öarna. Därefter ett nytt skott och den andra fågeln landar ca trettio meter till höger om den först kastade fågeln.
Jag skickar Zakk som bärgar in den först kastade fågeln. Förvånat konstaterade jag att den låg längre ut än vad jag själv trodde.
Zakk har alltid varit en mycket bra markör vilket säkert gjort att jag lämnat alltför mycket ansvar till honom. När jag sedan ställer upp inför nästa skick är jag övertygad om att Zakk har full koll på den först kastade fågeln och jag skickar honom som vanligt, utan att anvisa riktningen för honom, vilket så här i efterhand hade varit en fullkomligt strålande idé. :-).

Förutsatt att föraren vet var fågeln finns! Nu är ni med va? Jag hade absolut ingen koll på var fågeln hade kastats. Vad värre var, det hade inte kanonsäkre Zakk heller. Jag trodde att den låg vid en viss ö och efter att jag dirigerat Zakk till ön utan att han hittade fågeln, frågar domare Mats vänligt om jag möjligen har någon koll på var fågeln finns. – Trodde ju det, pep jag självkritiskt! Fågeln ja, den låg 25 meter till höger invid en annan uschlig likadan flytö.

Summan av kardemumman, det är inte bara våra hundar som behöver generaliseringstränas. Jag tror inte jag hade gjort samma misstag på land där jag är mer drillad, men ingen av oss båda har någon större erfarenhet av markeringsträning i den här typen av vatten. En tuff läxa som jag hoppas blir till en bra lärdom för mig i framtiden. Jag schabblade bort min duktige hund och ett solklart förstapris för att jag själv är en usel markör. Nu blir det torrträning med träningsgruppen. Jag har bett om egen markeringsträning.
Nån j-a ordning får det väl vara i ett parti, som Hermansson sa en gång i tiden.
Påt igen, Herräng på torsdag.