Fotograf, Paulina Westerlind

Ofta antar vi saker, om våra hundar. Som att man inte får leka kamplekar med retrievers. Inte heller med kamphundar. Man säger att de kan bli hårda i munnen, respektive lära sig att inte släppa. Vi säger att man inte bör hålla hunden i ett kort koppel eftersom man då ger ett felaktigt stöd. Inte heller får vi rycka i hunden när den ser andra hundar eftersom det också kan innebära ett felaktigt stöd. Hunden kan i värsta fall utveckla en koppelaggression.

Ändå leker människor kamplekar med såväl sina retrievers som sina kamphundar utan att hundarna blir hårda i munnen, eller vägrar att släppa bitstocken. Människor håller även sina hundar i kort koppel utan att de utvecklar koppelaggressioner. Konstigt, hur kan man göra så fel utan att det går galet?

Hur ofta rycker du i kopplet? Aldrig, ibland, sällan eller så ofta att du knappt reflekterar över att du gör det?

Hur ofta använder du medvetet ett positivt knyck i kopplet när du vill hitta på något skoj med din hund? Roligt, kanske du tänker. Det var en märklig fråga. Men, vår egen attityd till kopplet kommer att påverka sättet som hunden rör sig i kopplet och på vilket sätt den kommunicerar med sin omgivning.

Tänk tanken: ifall du skulle göra lätta knyck i kopplet samtidigt som du backar och ger en godbit, snurrar ett varv, leker med hunden, springer, sätter dig ned.


Som ryttare eftersträvar men en lätt hand. I annat fall blir hästen “hård i munnen” och svår att kommunicera med. Lätta händer är något som även vi hundägare borde tänka på. Genom positiva knyck kan vi förfina signalerna i kopplet till det yttersta. Som att krama en tygel, försiktigt, försiktigt. Vi vill ju att våra hundar ska vara lyhörda och uppmärksamma, eller hur?. Då är inte lösningen att ta i hårdare eller inte alls, utan att träna hunden i förfinade signaler. En hund som är uppmärksam och trygg i kopplet behöver inte göra utfall, oavsett om den går i kort, långt, stramt eller löst koppel. Den hunden behöver inte heller vara rädd för att få ett hårt ryck i kopplet eller att vi plötsligt gormar högt. Den hunden spetsar nämligen öronen och vänder sig med glittrande ögon om, när vi kramar kopplet lätt, lätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.