Det sägs att retrievers apporteringslust är medfödd. Så skulle vi knappast uttala oss om en schäfer eller en border collie. Fast både raserna oftast bär lika glatt från valpben som mången retriever. Hur mycket är egentligen arv och hur mycket inverkan har miljön på apporteringen, som moment betraktat?

Rullar vi en boll till en sju veckor gammal valp kommer vi att se olika beteenden i en och samma valpkull, oavsett ras. Vissa valpar kommer inte alls att springa efter bollen medan andra griper och springer runt, runt med bollen. Det finns valpar som blixtsnabbt griper bollen för lägga sig ned och tugga på den. Vi har valpar som springer ut, griper för att sedan galoppera tillbaka till oss så fort benen bär. Stolta, med öronen som bakåtvikta rosetter och med viftande bakdel kastar de sig upp i ansiktet på oss. “Visst var jag duktig”.

Beroende på hur vi tar emot våra unga och äldre hundar när de kommer tillbaka till oss så kommer alltid det naturliga beteendet att påverkas av vår träning. Svansviftningen, hälsningen och stoltheten, beteenden och känslor som valparna visade som små avtar och ersätts istället av inlärda färdigheter. Visst belönas hunden för att den kommer med apporten men “valptramset” (hälsningen) har vi sedan länge upphört med.

Den naturliga viljan att visa upp ett föremål, apport eller leksak övergår med vindens hastighet till associationen jakt eller kamp. Valet av träning avgör vilken eller vilka känslor som hunden kommer att få i relationen till ett föremål.

Jag tycker att vi begår ett misstag när vi inte aktivt bibehåller den hälsning som valpen en gång visade oss när den med viftande svans, stolt slängde sig i famnen på oss. Jag är övertygad om att många av de avlämningsproblem vi har, skulle lösas om vi gav våra hundar ett föremål i samband med hälsningen. Enkel tiggningsmatematik: vifta på svansen så får du ett föremål och klapp. Min basträning ser alltså ut enligt följande, Vifta på svansen – ge ett föremål – HÄLSNING – vila – Hälsning – “bus” – avslut.