Livet blir aldrig sig riktigt likt efter att jag lämnade brukset och lydnadsklasserna till förmån för retrieverträningen. Då, gick jag i gympaskor på en torr appellplan. Nu, går jag oftast i stövlar och blir alldeles salig när jag hittar ett träsk där jag kan träna vattenapportering. Smutsiga hundar med intorkad lera är väl helt normalt? Bilar går ju att städa…….. om man vill.
Dummies är en förbrukningsvara, anser jag. Flyter de inte iväg ut i Östersjön så fastnar de i träd. För ett par dagar sedan försvann en dummy spårlöst medan en annan fortfarande sitter fast i en asp som vägrar släppa taget om dyrgripen. Inte i mina ögon alltså, men min träningskompis anser att aspen är snudd på kriminell. Även idag försökte vi beveka aspen att släppa greppet om dummien men till ingen nytta alls. Nästa steg är att skjuta ner den, men då får vi vänta till hösten för det är ingen skyddsjakt på dummies vad jag vet.
Nåväl, efter att vi hade tränat och drillat fyra hundar i sök och markeringar fortsätter träningskompisen att beklaga sig över den borttappade dummien. – Men den måste ju ligga här, säger hon och ser omåttligt slokörad ut. Jag känner mig genast skyldig och påminner I om att vi faktiskt vände ut och in på både fickor och träningsvästar förra gången innan vi skildes åt. Vi retrieverägare är nämligen inte ett helt ärligt släkte. Det händer då och då att man hittar dummies av okänd härkomst i gamebagen (träningsvästen heter så). Just nu har jag själv en ljusgrön (omärkt) och en mörkgrön dummy där det står Carmals på (förlåt).
Under ett visst muttrande går vi tillbaka till bilarna. Då händer det! Will-Ja kommer rusande i full galopp och i munnen bär hon den förlorade dummien. Jag är frikänd!
