Det talas och skrivs en del om vanvård av djur. Ofta handlar det om vanskött boskap. Men hur står det till bland oss hundägare? Finns det en slags “vardagsvanvård” och vad i så fall består den av? En alltför tjock hund? En hund som är fullkomligt livrädd så fort vi går ut på promenader? En hund som utsätts för metoder som inte är förenliga med moderna träningsmetoder? Vad tycker du?
3 svar
Visst förekommer det. Hundar som får skäll av sin människa för att de reagerar mot andra hundar som sänder ut hotfulla signaler. Skär i hjärtat…
Hundar vars förare hellre väljer att sätta på hunden diverse ”inte-dra-i-kopplet-utrustning” istället för att lära hunden rätt beteende och kommunicera personligen med sin hund. MEN samtidigt har jag aldrig bemött dessa människor och oombedd givit råd. Det är en svår situation… Hur skulle du agera? // Anna Hilding
Att inte "se" sin hund och tycka om den för den den är. Att hunden blir redskap för ägarens ambitioner, eller ska leva upp till ägarens bild av drömhunden. Missad smärta eller sjukdom som tolkas som "ovilja". För lite tid tid tillsammans där man bara njuter varandras sällskap.
Att låta hundar vara sjuka eller ge dom medicin i oändlighet. Hur vet vi innerst inne hur hundarna reagerar. Vi är bara rädda för sorgen. Det är vanvård för mig. Att glömma att dom inte lever för evigt och att vi har dom till låns Mina hundar först sedan får jag ta sorgen.