Kanske tänker du att en tävlingsmänniska är den som går över lik för att nå sina framgångar och som blir förbannad vid varje förlust.
Lisen Bratt, fd olympiaryttare i banhoppning, gift med Peder Fredricsson säger, ”En person som tävlar på elitnivå måste orka ta pressen”, måste tänka ”hur kan jag få mig själv att prestera bätre?”, ”hur kan jag få kontroll över tankarna och vara bereddd att göra allt det där som är jobbigt?”
Att tävla innebär att exponera sig för andras bedömningar. Det innebär att vi behöver lära oss att vi ofta förlorar mer än vi vinner. Vinsten i sig själv kanske därför inte alltid är målet med tävlingen.
Otrygghet
Ofta blir vi långsamma när vi känner oss otrygga. Det leder till sena reaktioner och ibland även till helt felaktiga beslut.
Om vi däremot känner oss trygga är vi också nyfikna och snabba i tanken.
Vägen ut är planering. Kan vi titta med nyfikenhet på vår rädsla?
Jag har själv en djup svacka just nu som det finns olika orsaker till. Men jag vill veta om och hur jag kan tänka, planera och träna mig ur den grop som jag befinner mig i just nu. Jag vill planera min egen träning precis på samma sätt som när jag utbildar en hund. – Är du rädd? Ok, då sätter vi oss ned med papper och penna. – Vad exakt skrämmer dig? Jag formulerar och skriver ned ett svar. – Behöver du i så fall verkligen fokusera på att Will-Ja tar in apporten i den situationen eller kan du skifta ditt fokus? Kanske räcker det med att hon stannar när du blåser stopp? Då blir allting runtomkring en störning istället för huvuduppgiften att apportera? Du vänder helt enkelt perspektiv, hur låter det? – Det låter som en bra plan. Jag fokuserar på att träna stoppsignal i just den miljön. Sedan gör jag en ny plan.
2 svar
OBS Mina reflektioner och inget annat. Peders press har varit enorm. Det finns en intervju med Lisen där hon kort berör att hon som reserv i London 2012 (RGBs häst var skadad) överhört negativa kommentarer om henne och hästen vilket påverkade henne. Kanske hade haveriet då hon trillade av hänt ändå men jag undrar.
Tror mycket på Peders strategi, försöka stänga ut allt, gott som dåligt, inte se mer än nästa delmål, för sig själv och hästen. Och så tror jag väldigt mycket på tanken att du tävlar mot dig själv, dina "akilleshälar", inte mot alla andra. Det kan ju gälla i stort som smått. Momentet på jaktprovet du oroar dig för (min hund kommer inte att ta kaninen på söket, att den inte kommer att lämna i handen vid vattnet osv osv). Jag tycker det är lättare när man inte tävlar mot andra utan tävlar mot sig själv, sina problem. Den som inte har bekymmer vet jag faktiskt inte om jag tror på fullt ut 🙂
Mitt allra första jaktprov glömmer jag såklart inte, av många skäl. Jag fick en 2:a och var gråtfärdig av lycka, vägen till 1:an fattade jag precis. När priserna delades ut på kvällen sa domaren till oss alla att "kom ihåg nu, ni åker hem med samma hund som ni kom hit med". Det har jag tagit med mig som en devis. Det är så jag vill se min hund, med förtjänster och "fel". Och att "felen" nästan alltid beror på mig, eller såklart hundens tillkortakommanden av olika skäl, vilket sällan gör den mindre värd att förstå och tycka om.
För mig, personligen, är att vara tävlingsmänniska att tävla mot mig själv och mina förutsättningar. Men på så sätt är man kanske en "bourne looser"? Jag vet inte. Tror det funkar för Peder iallafall.
Hej Katarina!
Jag tror att man fungerar olika. En del klarar av att tävla mot andra medan det för andra fungerar bättre att inte ens tänka tävling utan att se den som en evaluering av min egen träning. Vi är alla olika. Men kanske är det så att om just den inställningen förändras över tid så blir man också skörare? Du nämnde drevet mot Lisen. Det är högst troligt att hon inte klarade av att vara i balans med tanke på de negationer som följde henne i haserna. Tävlingsdagen är ju endast en liten del i det stora hela.