Vi sitter i soffan och jobbar med onlineföreläsningen ”Älskade Valp” den 12/1 när konstapel Will-Ja alarmerar om ett pågeånde intrång på grannens tomt på andra sidan gatan. Hon morrar och spänner blicken i något som jag inte ser. Jag letar med blicken, kanske är det den svarta katten som ibland ligger under tuian utanför köksingången? Den som den andra svarta gärna skulle förpassa till de sälla jaktmarkerna.
Det sitter en fågel i äppelträdet utanför fönstret, kan det vara den som konstapel Will-Ja tycker bör försvinna från hennes revir? Nä, det känns långsökt. Rådjuret som härom kvällen stod under trädet och åt fågelfrön fick däremot sina fiskar varma när jag släppte ut konstapel Will-Ja för att rensa tomten på obehöriga. Fast generaliseringen från att jaga bort ovälkomna rådjur till att sura ihop på en blåmes känns långsökt. Även för Will-Ja.
Plötsligt ser jag vad det är Will-Ja larmar om. Grannen har hängt upp en flagga utanför dörren som rör sig sakta i vinden. – Ordning och reda, rör dig inte, morrar konstapel Will-Ja.
Jag säger lugnt att det är okej och att hon kan tagga ned och lägga sig istället. Will-Ja blänger under lugg men jag ser att vi inte har samma åsikter om hotet från andra sidan gatan. Hon rullar ändå ihop sig vid mina fötter, suckar lite och släpper uppdraget. För den här gången.
