Pike har varit försiktigt positiv till vatten. Jag har inte brytt mig eftersom det bara är en tidsfråga innan hennes vattenpassionerade gener klickar in. Det gjorde de, i förrgår och plötsligt, som en blixt från klar himmel. Från att ha varit måttligt intresserad förvandlades åsynen av vatten till rena rama nöjesfältet. I vattnet kan det nämligen trilla bollar. Den plötsliga insikten om vad vatten kan erbjuda resulterade i att Pike har börjat springa ned till vattnet, sätta sig ned och intensivt stirra på mig. Jag, Pikes slav, ska uppfylla hennes drömmar. Nu är jag inte född slav och inte heller en tjatmoster som gillar konflikter. Däremot älskar jag att ha trumf på min hand. Då planerar jag dagens träning. Vad behöver hunden lära sig just nu i denna stund?

Vattnet utgör inte i sig själv lockelsen för Pike utan det är kombinationen av vattnet och bollen. Det innebär att jag kontrollerar situationen helt eftersom jag äger bollen.
Målet med dagens träning är att Pike ska klara av att gå ett par steg under störning. Pike kan “startoxen” sedan tidigare men jag har inte tidigare tränat den vid vatten eftersom hon inte varit förtjust i att simma. På land fungerar “Startboxen” utmärkt.

Jag tycker att generaliseringsträning är så häftigt och intressant. En färdighet fungerar utmärkt i en miljö. Sedan byter vi miljö alternativt situation och hunden förstår absolut ingenting. I love it! Intressant är att hundar, liksom vi, har väldigt olika generaliseringsförmågor. Det är någonting för våra kära forskare att kika på. Vad är det för egenskaper hos hunden som gör att vissa har lättare att generalisera en färdighet än andra? Jag pratar nu om variationen inom en ras och inte om att dra arten hund över en kam.

Nåväl, Pike kan sedan tidigare både “Stolpen” och “Startboxen” och vet skilllnaden på olika belöningsord. “Bra” betyder verbalt beröm men aldrig godis, “Gott” betyder godis ur min hand, “Ja” betyder belöning på avstånd, oavsett om den är tidigare utlagd eller om jag kastar den. Positionen vid vänster sida är själva startboxen för allt roligt. Det som är nytt och annorlunda i Pikes unga liv just nu, är en nyutsprungen insikt om att vatten och apporter hör ihop. Genom att hon får prova själv, har en bra grundläggande kunskap om grundträningen och att jag inte bevakar, tjatar eller begär att Pike ska gå fot en längre stund vid min sida. Jag anser att det viktiga är att hon är följsam en kort stund i förhållande till störningen (belöningen). I det här fallet bollkastaren. Klarar Pike att jag viftar med bollkastaren belönar jag med “ja” och ett kast. Kriteriet för belöning är att jag viftar med bollkastaren utan att Pike springer iväg i tron att hon får en belöning i vattnet. “Ja” är signalen för rätt beteende, att gå kvar i rätt positioon precis när jag viftar med bollkastaren. Bara det, inga nya störningar, inga län gre gåenden. Pike ska bara lära sig att lyssna efter rätt signal trots att jag viftar med bollen.

Jag formar alltså fram fotgåendet genom att aktivt utsätta Pike för störningar som jag själv kontrollerar. Störningen blir alltid en möjlig belöning. Lär vi oss att kontrollera störningen/det som hunden vill ha kan vi i lugn och ro avvakta rätt beteende. Vi behöver inte bekymra oss över att det blir en del fel under vägen. Vi belönar det som vi bestämt, tillåter hunden att “göra fel” och låter hunden få göra den erfarenheten. Jag vill att mina unga hundar ska få så positiv syn som möjligt på samarbetet mellan oss. Jag kontrollerar det som hunden vill ha. Därför är hundens kunskap om grundläggande belöningssignaler ett måste och inte initilat kommandot “fot”. Jag vill ha en kreativ hund som tänker och tar aktivt ansdvar för sin position och inte bara “lyder”. Jag vägrar bevaka och tjata. Vänster sida är inte ett fängelse utan en trygg plats och en möjlighet till arbete. Här finns en länk till den första följsamhetsträningen vid vatten med Pike. Det finns dessutom ytterligare två länkar till förklaring och inlärning av “startboxen” och “stolpen”.

Nästa online föreläsning, Älskade valp den 30/6, för dig som gillar hundar.