I tisdag gjorde Pike ett BPH med bravur. Orädd, trygg, nyfiken och lekfull blev omdömet från beskrivaren. Själv tycker jag att BPH är som hundarnas Gröna Lund. Lite läskigt och med en del överraskande moment men också en hel del bus. Plötsligt dyker konstigt klädda människor fram för att sakta och hotfullt närma sig. Till skillnad mot Will-Ja som blev arg och ställde sig framför mig för att hindra personen som närmade sig från att komma fram till mig, ställde sig Pike vid vänster sida och tyckte att vi tillsammans skulle stoppa uslingen. På sätt och vis kan jag känna en viss skuld  gentemot Pike eftersom jag aldrig, normalt sett, skulle låta henne hantera en likande situation på egen tass i vardagen. Det måste ha varit väldigt förvirrande med en matte som likt ett fån paralyserat stirrar rakt fram på en märklig figur i slokhatt och fotsid kappa.

Det finns naturligtvis olika uppfattningar om personlighetsbeskrivningar men det finns inte så många andra möjligheter att skapa sig en något sånär objektiv bedömning av hundens personlighet. Momenten ser likadana ut oavsett var i Sverige hunden beskrivs. Vissa tycker t.ex att det räcker med att se den arbetande hunden i praktiskt arbete. För retrieverns del innebär det ett B-prov där en domare bedömer hundens apporteringsegenskaper. Dock säger det inte så mycket om hundens övriga egenskaper. De flesta hundar i Sverige lever i familjer vilket innebär fler prövningar. För en hund med sociala rädslor kan det innebära stora påfrestningar att leva i en storstad eller kanske i en stor barnfamilj. Rädslor för ljud, hala golv och människor är inte ovanligt. Ibland dominerar ljudrädslor medan det inom andra raser förekommer rädslor för människor. 

Rädslor kanske inte spelar så stor roll om vi lever ett lugnt liv på landet utan stora förändringar men kan bli fruktansvärt svårt för en hund som bor i en storstad med dess påfrestningar och höga tempo. BPH är tänkt som hjälp för uppfödaren i sitt avelsarbete. Därför ser man helst att hela kullar beskrivs. 

Lördag -Pike startar på B-prov

I nybörjarklass provas en hund åt gången. Det är ingen tävling utan en egenskapsbedömning. Provet tar normalt mellan tjugo – trettio minuter. Domaren bedömer hundens förmåga att memorera en fallen apport (markering) på land och i vatten. Hundens passivitet i skott och kast är en lika viktig bedömning som det aktiva arbetet. Hunden ska vara stadig  och uppmärksam vid sidan, såväl under stillastående som i rörelse. Det är diskvalificerande om hunden ger ljud ifrån sig. Den ska snabbt lokalisera den kastade apporten och snabbt springa tillbaka till föraren utan omvägar. Dessutom ska hunden lämna apporten i förarens hand. Det kan ibland vara en utmaning då hunden, blöt från en vattenapportering, naturligt vill ruska vattnet ur pälsen. Det får den göra, men först efter att ha lämnat apporten i förarens hand. 

Vi startar med en kort transport på ett fält, efter en skytt med gevär. Efter ett tjugotal meter anvisar han oss en plats och fortsätter sedan fram ett par meter. Ett skott avlossas och en apport kastas av en kastare i ett skogsbryn cirka 40 meter längre bort. Korta apporter är inte nödvändigtvis enklare än långa, framför allt inte när det gäller hundar som gillar att springa. Ibland tar de nämligen i mer än vad de behöver på bekostnad av koncentration och ett effektivt nosarbete. Hunden springer mer än vad den behöver istället för att vinda in dvs. lägga sig i rätt vind och följa upp vittringen av apporten. 

Efter att Pike apporterat den första apporten följer vi skytten som anvisar oss en ny startpunkt. Ett skott från skytten följs av ett kast. Apporten landar nära vattnet i ett dike. Jag skickar Pike när jag själv bestämmer men inte på en gång eftersom domaren vill se att hunden är stadig i skottet och inte hetsar upp sig eller i värsta fall ”knallar” vilket innebär att hunden sticker utan att jag har givit tillåtelse. En knallning ses med lika oblida ögon som en hund som ger ljud ifrån sig. Ytterst är det en säkerhetsfråga. Hunden ska vara på en säker plats när det skjuts. 

Pike apporterar den andra kastade apporten utan problem och levererar den snyggt i min hand. Min öppna handflata fungerar som signal till Pike att galoppera fram till och lägga hakan i min handflata. Jag tittar aldrig (sneglar endast helt kort) på Pike när hon närmar sig med apporten. Istället tittar jag  dit hon ska. I det här fallet tittar jag på min hand. Om vi felaktigt är spända och oroliga riskerar vi att hunden släpper apporten innan vi fått den i vår hand. 

Nu ska Pike provas i vatten

Här bedöms hundens vattenpassion, dvs hundens vilja att utan omväg ge sig ut i vattnet för att apportera apporten. Även här slängs apporten av en kastare,  synlig eller dold. 

Jag hör spridda skratt när jag skickar Pike på den först kastade vattenmarkeringen. Den landar cirka trettio meter från land, till vänster om en större sten. Pikes vattenpassion är stor och det bildas svallvågor efter henne.

Jag står en bit upp på land vilket i sig är en utmaning eftersom Pike absolut inte får lägga ned apporten och skaka sig innan jag fått apporten i min hand. Först när jag tar den ur hennes mun är det tillåtet att skaka sig. 

Hon sträcker på halsen och lägger apporten snyggt och prydligt i min handflata. Jag ger henne en mycket liten signal med vänster armen och hon smiter runt mig och sätter sig i fotposition. Den andra apporten landar till höger om stenen och det ser ut som om Pike hoppar med sjumilakliv genom vattnet. 

Fritt sök

Efter en fin avlämning är det dags för en ny transport efter skytten. En ny anvisad startplats och efter ytterligare två skott är det dags för ett fritt sök över fält, vatten och skog. Pike ska själv lägga upp söket utan inblandning från mig. Jag kan i och för sig markera riktningen med kroppen men inte mycket mer. Här vill domaren nämligen se en hund som täcker marken och som använder nosen väl. Hunden får inte fastna på gammal och redan avsökt område utan måste ta ny mark när den inte finner något. Som i all hundträning är det viktigt att vi tränar mycket på att lära hunden byta terräng så att den inte tror att sök enbart sker i i en viss terräng. 

Jag bedömer detta som ett relativt klurigt nybörjarsök där hundarna måste starta med att springa över ett fält där det inte finns några apporter. Sedan kan de antingen fortsätta in i skogen, springa vidare på fältet, runda vattnet och söka vidare i skogen på andra sidan vattnet alternativt hoppa i vattnet för att söka sig genom vattnet och vidare in i skogen. Klurigt och kul! Jämförelsevis med en uppletanderuta inom bruks är ett retrieversök ca tre gånger större. Hunden får inte arbeta alltför stickigt utan ska utnyttja vinden på ett effektivt vis. 

Provet avslutas med att hundarna provas i passivitet när en annan hund skickas på en apport och efter skott. Gnäller hunden kan den oavsett ett tidigare fint retrieverarbete vara ute ur leken. Domaren lägger inga fingrar emellan när det gäller ljud. 

Pike klarar passiviteten fint. Jag också som andas lugna och jämna andetag. Jag är ett träd med rötterna i myllan. Pike tilldelas “excellent” och är uppflyttad till Öppen klass.