Jag tycker om böcker som får mig att stanna upp, reflektera och ibland ompröva mina övertygelser; de tvingar mig att förtydliga varför jag inte tänker likadant. Den här boken uppfyller just dessa kriterier. 

Mentalbeskrivningar – inte bara om jyckar

I kapitlet ”hundavel förr och nu” märks Wilsons frustration över att uppfödare ”föder upp” istället för att tillsammans ta ett gemensamt avelsansvar för sin ras. Erik Wilsson menar att uppfödare drar åt alltför många håll eftersom de har olika uppfattningar om såväl utseende som mentala egenskaper. Han är dessutom bekymrad över att uppfödare avlar fram försiktiga, känsliga och mindre livliga hundar, för att dessa hundar ska vara enklare för gemene man att hantera. Detta har ett pris enligt Wilsson: våra hundar bli överkänsliga och visar även oönskade rädslor. Wilsson menar att såväl hundägare som hunduppfödare måste ta sitt ansvar: hundägare att välja rätt ras; uppfödare att inte avla fram försiktiga hundar som ska passa gemene man. 

Jag anser att det innebär stora problem att avla fram försiktiga hundar som ska passa gemene man. För den hundägare vars hund inte vågar gå utanför dörren, är livrädd för ljud, människor eller andra hundar kan livet för både hund och hundägare bli rent ut sagt ett helvete. För att inte tala om när rädslan övergår i aggressivitet, vilket ibland är hundens försök att bli av med det som den känner sig hotad av. Finns det någon uppfödare som strävar efter att föda upp just dessa hundar?

Alla raser har dock inte blivit mer försiktiga eller lätthanterliga. Tvärtom, avlas det på maskulinitet leder det även till förändrade beteenden som Wilsson beskriver i sin bok.  Som exempel tar han upp testesteronstinna hanhundar, som är allt annat än lätthanterliga och hundar, som enligt rasstandarden ska vara samarbetsvilliga men som i stället har utvecklats till självständiga individer som helst går egna vägar med obefintligt intresse av att samarbeta. De saknar arbetslust, intresse av att leka och kanske är de inte heller intresserade av sociala belöningar eller godis/mat. Med vilka metoder tränar vi dessa hundar? 

Vi ställer andra krav på hundar idag än för femtio år sedan

Tjänstehundar t.ex förväntas fungera både i tjänst och i en barnfamilj. Jag hör till och från hur en del hundförare inom polisen inte klarar av, eller för den delen inte vill ha vissa hundtyper. Antingen saknar hundföraren den kunskap som behövs för att utveckla hundens fulla potential eller så vill hen helt enkelt inte ha en viss typ av hund eftersom den är svår att förena med ett vanligt familjeliv. Kanske har den en personlighet som fungerar bäst med en dedikerad ensamstående hundförare med mycket stor hundkunskap, vilka för övrigt inte växer på träd. Det hade varit intressant om Wilsson hade reflekterat över avelsfrågan i ett större perspektiv: hur påverkar samhällsutvecklingen och förändringar i synen på vad som är hundens uppgift vår hundavel?

Kapitlen om mentalbeskrivningar är mycket intressanta. Wilsson presenterar olika modeller för att beskriva hundens personlighet och vågar utmana genom att placera även oss människor inom ramen för hundars mentalbeskrivningar. Detta provocerar säkert, framför allt icke hundägare, men är en kul betraktelse för oss som gärna mentalbeskriver våra jyckar.  Att peka på likheter och inte bara skillnader mellan oss och våra fyrbenta vänner ger nya perspektiv.

Wilsson har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt tjänste- och jakthundar. Detta påverkar självklart hans syn på såväl avel som träningsmetoder; vi blir sakkunniga inom det område där vi är verksamma. Wilsson är bekymrad och frustrerad över hundvärldens ”köttbullemaffia”: han anser att vår grundläggande auktoritet felaktigt ersätts med köttbullar, leksaker och avledning. 

Wilsson menar vidare att den nya synen på dressyr har påverkat hundsporten. Jag menar emellertid att det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. När aktiva hundägare fick upp ögonen för border colliens förtjänster som bruks- och lydnadshund gick det inte längre att använda ”gamla metoder”. Det behövdes vänligare träningsmetoder eftersom fart och precision alltmer premierades av domarna. De gamla metoderna innebar sällan tempo, självförtroende och tryck i lydnadsutförandet. Tvärtom var lydnaden något nödvändigt ont eftersom det var specialen (sök, spår, rapport, skydds) som var ”the real stuff”. 

Att som Wilsson påstå att dagens tävlande inte har någon lydnad på sina hundar eftersom momentens utförande alltid ser likadana ut visar att han nog inte har förstått tävlandets villkor. Tvärtom kan just detta vara själva utmaningen eftersom hunden vet vad som komma skall. Det faktumet är en utmaning i sig själv. Det skriver troligen också höjdhopparen och världsrekordhållaren Duplantis under på. Varje tävling är olik den andra men det inlärda och väl tränade beteendet ska sitta oavsett miljöfaktorer, väder, publik och felaktiga beslut av tävlingsledare. Alla som tävlar vet att det inte går att komma någonstans utan att ställa krav eller om man så vill, ”ha tydliga kriterier”. Vilket beteende ska förstärkas, hur ska det förstärkas och hur ofta det ska förstärkas innan vi byter kriterium? 

Det faktum att en hel del hundägare och även tjänstehundsförare, föredrar att träna belöningsbaserat med tydliga kriterier, verkar ha passerat Wilsson obemärkt. Dock anser jag att det är centralt att vi presenterar och utvecklar belöningarna på ett sätt som inte leder till konkurrens (hunden vägra lämna eller släppa en belöning, stöld (den stjäl belöningarna från oss) eftersom det blir en omöjlighet att forma beteenden under de omständigheterna. Det är också av största vikt att vi inte blir godismaskiner utan använder godis och leksaker som en del i kommunikationen. Här kan vi absolut enligt min mening få inspiration av hur äldre hundar lär yngre hundar vett och etikett runt ett föremål eller ett ben. 

Wilsson nämner vikten av tikens betydelse för valparnas utveckling. I första hand under avvänjningen när tiken inte längre tillåter valparna att dia. Han jämför det med att lära barn ett gott bordsskick. Det förvånar mig därför att Wilsson inte har utvecklat sina tankar ytterligare hur vi utvecklar ett gott bordsskick runt belöningar. Förutom i ett fall. Hunden ska invänta ”varsågod” innan vi ställer ned matskålen på golvet och hunden får äta. Varför anser Wilsson att det går det bra att ställa krav då (med mat som belöning) men inte annars? Vari ligger logiken i att det är en större kravställning att använda mat/godis när den ges i en matskål än när den ges ur vår hand? 

Kanske beror det på att vi ofta inte ger rätt (eller slarviga) signaler när vi belönar hunden med godis eller leksaker ur handen. 

Ingenting hindrar oss, från att vara lika tydliga med våra krav när vi belönar ur handen. Innan hunden gör rätt är godbiten eller leksaken min, oavsett var jag håller min hand; på bröstet, i fickan, bakom ryggen, klappande på hunden osv). 

Vi behöver alla lyfta blicken

Ingen av oss, oavsett metod, gör alltid rätt. Vi får backa, fundera och ibland helt byta strategi. Det är viktigt att vi tar konsekvenserna av våra felaktiga beslut och är motiverade att ändra strategi. Eller som en vän till mig inom polisen sa för en tid sen, ”när någon frågar mig om vilken metod som är bäst brukar jag svara att det är den metod som gör mig glad och som får mig att vilja träna”. 

Jag vill påstå att människor som är nyfikna och skickliga på att ligga steget före och läsa av beteenden kommer att agera skickligt: oavsett inlärningsmetod. Det som skiljer oss åt är kanske synen på hur vi ser på vår egen roll i relationen till våra hundar. Vilken typ av metoder får oss att må bra och vilja träna, oavsett om det gäller vardag, tjänst eller tävling?

Om vi alltid umgås med människor som bekräftar vår egen syn och träningskultur blir det normen. Det är obekvämt att ta sig bort från sin komfortzon och att därmed riskera att våra vedertagna sanningar kanske inte alltid är de enda sanningarna. Min erfarenhet är att skickliga hundförare oavsett inlärningsmodell står närmre varandra än vad vi många gånger tror. Vi är inte med självklarhet bussigare därför att vi står med en klicker i handen. Vi är inte heller självklart busar för att vi pekar med hela handen. Problemen uppstår, oavsett inlärningsmodell, när en person inte hanterar metoden, inte hanterar sina egna känslor, inte klarar av att läsa och förstå sin hund eller som inte har förmågan att lyfta blicken.

Nåväl, jag och Erik Wilsson har olika syn på kravställningar. 

Lyft blicken, för annars går det åt pipsvängen oavsett inlärningsmodell.