Jag sitter på ett av mina favoritcafeér David Rodriguez, som ligger nära den pyttelilla hamnen där Pike badar ibland. Hon sitter tätt  intill och tittar på mig med stora bruna ögon, – ska du verkligen äta upp allting själv? Ännu är det långt kvar till slumpen och jag tror mig höra att hon säger att jag borde raska på. 

Hundar är nästan alltid ett betydande sällskap för oss människor och efter snart fem månader på Teneriffa tänker jag att min hemlängtan antagligen hade varit gigantisk utan Pikes sällskap. Förra året skrev jag Kontaktkontraktet – Lek med din hund, och tanken var att jag i år skulle skriva en ny bok. Den här gången tänkte jag tassa ut på nya jaktmarker och till stor del utan hjälp av den kunskap som tidigare legat till grund för mina böcker. 

Som jag tidigare nämnt bor min mor och hennes man Peter här sedan tjugosju år tillbaka. De senaste åren har jag försökt övertala dem att flytta tillbaka till Sverige. Mamma har vägrat att ens överväga tanken. Oavsett att hon i Sverige har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som kan bidra till glädje och värme. 

Tre dagar efter min ankomst trillade Peter och ådrog sig en höftfraktur. Bokprojektet fick läggas åt sidan. Därefter har jag ägnat den största delen av min tid att förbereda deras återflytt till Sverige. Mamma insåg slutligen att det inte längre var möjligt att bo kvar. En tid av förberedelser, sökande efter boende, letande efter flyttfirma, medicinjournaler, avslutande av konton och mycket annat men även ibland frustration och ensamhet. Pike har därför betytt mycket. Våra lekar har i bokstavlig mening varit läkande. 

Fortsatt finns saker att bocka av innan vi lämnar ön för att tillsammans återvända till Sverige men det allra mesta är gjort. En stor taxi som rymmer rullstol, bagage, hundbur och hund. ”Min” fantastiska Ayram som arbetar i bagaget på Reina Sofia hjälper mig, liksom tidigare, med bagage och Pike. 

Om tio dagar bär det av. Det blev ingen bok skriven den här gången men jag är säker på att den väntar bakom hörnet. När jag kommer hem  ska jag vandra i skogen. Det jag längtat allra mest efter att göra. Kanske är det det allra bästa med att vara svensk. Allemansrätten. Vi behöver vara rädda om den. Rätten att få gå på andras marker och som vi delar med de vilda djuren. Nu är skogen och ängarna snart en enda stor barnkammare. Rådjur, fåglar, hjortar, grävlingar, lodjur, vargar, älgar och många fler djurarter. Svåra att se med blotta ögat men lätta för hundar att upptäcka.