Den här bloggen påbörjades i ett flygplan den 29/10 på väg till Teneriffa.
Mina senaste två månader innan resan har varit hektiska. Jag har rest runt i Sverige sedan slutet av augusti. Tyngdpunkten har legat på föreläsningar och clinics utifrån min senaste bok, ”Kontaktkontraktet Lek med din hund”.
Tack till alla uppdragsgivare för förtroendet att få föreläsa hos er.
- SoS Hund 70 års jubileum,
- Roslagens Brukshundklubb,
- Sörmlands SBK- instruktörer i Sörmlandsdistriktet,
- Värnamo Brukshundklubb
- Studiefrämjandet i Malmö,
- Gävleborgsdistriktet SBK
- Studiefrämjandet Nacka
- Göteborgs Hundarena
- Författarsamtal på J. Mat & Bar
- Föreläsning Nyköping Brukshundklubb (Inkallning på Liv och Död)
Jag har fått underbar feedback som betyder mycket. Att skriva en bok innebär blod, svett och ibland även några tårar. Då är det så otroligt skönt när någon av er skriver eller kommer fram och berättar om er egen upplevelse.
”Jag var på din kurs/clinic på Göteborgs hundarena i lördags.
Jag ville bara skriva och tacka så hemskt mycket för den bästa kursen jag varit på! Fem av Fem stjärnor till dig 🌟🌟🌟🌟🌟
Tyvärr var jag tvungen att smita iväg lite tidigare då någon klant (jag) råkat boka den tidiga föreställningen av Glans och Batras show på Lorensbergsteatern som började kl 16. Kan bara säga att jag hade mer roligt på din kurs än på deras stand-up show!”
Sandra och Stella
”Har läst halva boken ”lek med din hund”
I morse var hela familjen i skogen på promenad, hundarnas frukost i fickorna och vi övade på flera olika saker ur boken och av det du berättade på föreläsningen på Nyköping BK.
Min dotter lyssnade glatt på övningarna.
Denna bok är så enkel att läsa och förstå, den bjuder in till att känna att leka med sin hund är enkelt och roligt.
Vi gömde leksaker och lekte kurragömma i skogen.
En guldbok!! ”
Sandra
För drygt ett år sedan annonserade jag att jag kommer att jobba mindre. Det kanske var en sanning med en viss modifikation eftersom jag har ägnat det mesta av min vakna tid åt att skriva och redigera texter, men nu är det dags för lite mer chillande i livet. Jag kommer inte längre att arrangera egna clinics eller kurser utan enbart ta konsultuppdrag. Denna vinter kommer jag för första gången tillbringa på sydligare breddgrader, närmre bestämt på norra delen av Teneriffa.
Välkomna att hänga med! Jag kommer att berätta om (hund) livet, nya bokprojekt och kanske en del vandringar i bergen.
Förra året ägnade jag två månader åt att vänja hundarna vid flygburarna inför resan. I år har jag inte ägnat lika mycket tid åt burträning utan endast ett par gånger per vecka. Den här gången reser jag och Pike själva. Will-Ja finns inte med oss längre. Hennes bortång i maj har intill nu varit alltför svår att dela med mig av. Kortfattat fick Will-Ja ett krampanfall mitt i natten. Hon hade inte varit sig lik under det sista gångna året men inga veterinärundersökningar eller besök hos hundfysioterapeuter visade något onormalt. Ett krånglande öga var allt. Förutom min egen gnagande känsla av att något var galet med min Modesty Blaise. Will-Ja blev tystlåten, keligare och ville vara där jag var. Helst hela tiden. Visst var hon pigg men….Samtidigt började hon bli äldre så vad var vad?
Där satt jag plötslig yrvaken med bultande hjärta med en hund mitt i natten som inte kunde kontrollera sina rörelser. Jag kramade henne hårt medan tankarna for genom mitt huvud. Jag ringde väninnan Annika, tillika veterinär. Mitt i natten kliver Annika ur sängen för att möta mig halvvägs. Jag lyckas bära ut Will-Ja, tung och stel som en isbit till bilen där jag lyckas lägga henne på golvet i baksätet. Jag kör med en hand på ratten och en på Will-Ja. Pike ligger längst bak eftersom jag inte vågade ha dem tillsammans.
Annika och jag kommer nästan på minuten till mötesplatsen. Will-Ja får somna in i skuffen på Annikas bil och jag vänder hemåt utan den mest speciella hund jag någonsin levt med. I hela mitt vuxna hundliv har jag alltid känt att jag beskyddat mina hundar. Jag anser att jag är ytterst kapabel att ta hand om mig själv. Det behöver hundarna inte göra. Jag tar hand om dem. Det tyckte inte alltid Will-Ja. När Will-ja var nio månader gammal ringde jag en god vän som var ansvarig för hundenheten inom polisen. -Jag vet inte vem jag har i snöret. Nu behöver jag dina ögon på den här damen. – Du får komma tillbaka när hon fyllt ett år, då testar vi henne, hälsade Leffe.
Sagt och gjort. Jag och Will-Ja åkte ut till hundenheten i Rosersberg när hon fyllde ett år. Efter L-testet säger Leffe, ”det är inte så många schäfrar som är som Will-Ja”. Orädd för miljöer, orädd för skrammel, försvarslust och en del skärpa. En stark och mycket modig hund. En av mina vänner, hundförare inom polisen älskade henne och under tre års tid fick jag frågan, – kan du inte sälja Will-Ja till oss?
Nu är Will-Ja borta och det är fortfarande så tomt. Hon var ingen labrador i vanlig bemärkelse. Will-Ja hade urhundens egenskaper. Jag kan inte förklara det på något annat vis. Hon var klok, tuff och ändå mycket känslig. Av mina hundar har hon varit den enda som försvarat mig när hon ansett det befogat. Hon var ingen lättränad hund men hon var en ärlig och mycket stark hund och en hund som var lätt att leva med i vardagen.
Hon var min drottning!
Pike var sig inte lik den första månaden. Tillsammans med Will-Ja behövde hon aldrig bli stor. Will-Ja fanns alltid där som stöd.
Jag har alltid tyckt att det är en obehagligt när jag ser urnor med aska efter en kär fyrbent vän hos mina vänner. Nu står det en urna även hos mig, i mitt hus, för jag vet inte var jag ska sprida askan. Will-Ja vakade ju över mig. Vad gör man då av askan? Stoppar den i byxfickan?
Jag ville veta vad som hade felats Will-Ja och lät obducera henne. Det är inte alltid som man får svar men det visade sig att Will-Ja hade ett kraftigt diskbråck i nacken och en hjärninflammation.
På Arlanda inför resan
Jag anlände till Arlanda under eftermiddagen den 28/10. Planet skulle gå klockan tio dagen efter och jag ville inte ta risken att köra från Nyköping samma morgon. Dessutom kunde jag lämna in resväskorna till bagageinlämningen kvällen innan för att slippa kånka på två resväskor. Hundbur, Pike, en rollator till mamma, ryggsäck och en väska med fryst hjortkött och färska kantareller var tillräckligt mycket.
Pike och jag traskade runt i avgångshallen i måndags eftermiddag och kväll. Som vanligt var hon nyfiken och nosen var lika uppkopplad som Elon Musks satelliter. Jag ville verkligen att hon skulle vara nyfiken och utforskande. En bra känsla inför resan. Vi hälsade på inne på specialbagage och killen sa förvånat att han aldrig varit med om någon som hälsat på inför en resa. Vi sa hej då till den trevliga killen och gick sedan en trappa upp i terminalen för att åta middag. Pike fick köttbullar och pasta eftersom jag hade glömt att ta ut hundmaten ur den ena resväskan. Jag tror inte att hon misstyckte värst mycket. Natten tillbringade hon i flygburen. Trött och säkert ganska nöjd efter alla intryck.
Jag vaknade vid 04.00 imorse på hotell Clarion på Arlanda, klev upp och gick ut med Pike. Det är inte gott om gräsplättar men vi fick hoppa mellan dem likt ett parti china-schack. Efter en förvånansvärt trist frukost på Clarion gick vi omkring i timmar såväl utom- som inomhus på Arlanda. Jag lyckades till och med få till ett mindre sök på en av gräsplättarna. Där letade hon efter en rengöringsduk till mina glasögon. Det tog sin tid vilket gladde mig. Ju tröttare fysiskt och mentalt desto bättre. På slutet ville hon in i buren för att vila. Vi gick till specialbagage där buren scannades medan Pike satt på ”vänt” en bit bort. Jag fick själv lyfta in buren i hissen (personalen får av någon anledning inte hjälpa till) och öppna burdörren. Sedan kallade jag på Pike som i full galopp rusade in genom den öppnade dörren. Hon gillar sin bur, skönt!
Puerto de la Cruz
Resan tar drygt sex timmar men den sammanlagda tiden i flygburen blir drygt åtta timmar eftersom det innebär både i- och urlastning. Jag får heller inte ta ut Pike ur buren förrän jag passerat tullen. Det gäller på Arlanda. På Reina Sofia går det bra att släppa ut hunden omedelbart.
Där väntade bästa Ayram, lastare på flygplatsen. Han hjälpte mig förra året och när jag nu med hjälp av Google translate frågade om han kunde tänka sig att hjälpa oss även denna gång svarade Ayram, ”självklart gör jag det”.
Pike var en aning orolig och det kan jag förstå efter att ha suttit åtta timmar i en flygbur. Vi klippte upp buntbanden och det var en väldigt glad labrador som klev ut.
Men hon var inte överdrivet kissnödig när vi gick ut till gräsplätten utanför ankomsthallen. En taxiresa senare med en chaufför som körde likt en racerförare, snabbt och säkert var vi framme i Puerto de la Cruz. Denna gången bor vi i nedervåningen på en villa som ligger på berget med utsikt över Atlanten och stan.
Vi har hunnit bada (Pike alltså), träffa hundkompisen Coffee som är en stor blandras mellan schäfer och någonting annat och träffat vänner och bekanta.
Jäklar! Precis nu kom jag på att jag satt in en hjortstek i ugnen. Den glömde jag helt av. Livet som pensionär är nog rätt hektiskt om jag tänker efter men vansinnigt kul! Tänk att pengarna rullar in utan större ansträngning. Jag kan välja om jag vill lata mig eller om jag vill skriva en ny bok- eller hur var det nu?
Hälsningar Eva och Pike
